Förlåt, nu blir det en såndär liten novell igen, men jag är tvungen. Jag har nyss sålt mitt hjärta. Jag har aldrig velat skrika ut mina känslor så mycket som jag har velat göra ikväll. Personligen har jag (tack och lov?) aldrig varit med om det, men jag är så jävla rädd för att den dagen! Jag saknar dig♥ Att förlora en syster. Jag känner några som har varit där, både unga och gamla och jag förundrar dom verkligen med all min kraft hur dom orkar fortsätta♥ Jag kunde inte hejda tårarna, jag grät så jag till slut fick ont i halsen av att hålla tillbaka tårarna som egentligen inte ville hållas kvar. Ni vet den där känslan man kan få efter att ha gråtit timmar i streck annars. Och då har jag inte ens börjat gråta ut på riktigt. Redan efter att inte ens ha sett halva filmen hade budskapet nått in, rakt in i hjärtat skar det som en kniv. Slapp delvis tvätta bort sminket sen, mycket enklare. Jag vill aldrig bli den personen, känna paniken och inte veta om/eller finnas något att göra åt den än att låta tiden gå, läka sina sår. Så gått det går. Ärren kommer alltid finnas kvar, det förstår jag med. Den till och med försiktigaste av oss alla inte behöver vara den som orsakar olyckan utan istället orsakas. Vilken snyftar-kväll det blev och lite av en ännu realityslap, mitt i vardagen. Att det kan göra så ont borde inte vara männskligt. Är det guds straff till människorna? Han är mannen vi ber till... Varför ber vi till dig? Men allting är inte förlorat: -Norrlands vackraste fjäril :'-) Vilken kille! -One day we´re gonna find our way home. Det är det riktigt sorgliga som kan bli det riktigt roliga. Cilla sa att jag behövde bli kär på riktigt så jag kunde glömma mig själv, "Jag fanns inte". Om jag sa att jag var en fjäril förut har jag hittat en blomma nu. När vi låg där om kvällarna och pratade, kära syster, det bästa man kan önskar sig hade jag redan.
/I.